Maxine

Jag brukar inte vara "blödig" när det gäller våra valpar. När Bella hade sin första kull var det med visst vemod jag lämnade iväg Wilma till Micke och Jill - men det var ju bestämt och henne har vi fått träffa så mycket så det var inte så svårt.
Men när Maxine föddes gjorde det ont när jag tänkte tanken att lämna henne ifrån mig. Jag intalade mig hela tiden att den perfekta fodervärden snart skulle flytta in i grannhuset och att det skulle lösa sig så småning om - men det hände ju såklart inte.

Maxine var liksom perfekt från början. Självklart var det teckningen jag var svag för.

Men när hon växte utvecklade hon också en speciell relation till både hundarna och oss. När Ola frågade mig när hon var 8 veckor vart hon skulle flytta blev han inte särskilt glad över mitt svar... Jag visste ju inte. Och jag kunde inte.

Nu är Maxine Alicias hund. Både i själ och hjärta. Hon följer Alicia som en skugga. Hon är med henne i stallet nästan varje dag och när Alicia tränar henne är hon hur följsam som helst. När jag tränar henne (ooops - i smyg, jag får inte för Alicia) är hon mycket mer flamsig.

Jag vill ju också ha en efterträdare till Shandi nu när hon "går i pension" som utställningshund. En hund som Shandi får man bara en gång i livet - men Maxine är inte fy skam hon heller. Eller vad säger ni?

Jag älskar henne! Ordentligt med bredd i fronten, mycket massa och bra vinklar både fram och bak. Mmmm... MAXINE :-)