Hur ska jag hinna...

Ibland har jag en förmåga att trycka in alldeles för många aktiviteter på alldeles för kort tid. Eller för det mesta är det så. Jag har en uppsats som skall vara klar 7/1. Och en tenta 7/1. Om jag börjat läsa? Skämta inte med mig. Om jag börjat skriva? Det är faktiskt bara den 27:e idag...

Jag fick en rolig julklapp av Helene. Den passar mig bra! På baksidan kan man läsa;
"Hugger det till lite i dig när du ser en särskrivning? Får du bita dig i tungan när någon säger "han" istället för "honom"? Här är spelet för dig som går igång på ordkunskap, grammatik och annat som har med språket att göra."
Japp. Det är jag! Tack Helene!

När är Katarina och Prinsen åkt hem efter jul reflekterade jag över hur ljuvligt det är med småmänniskor, men hur mycket tid det tar att passa, mata, byta, natta osv. Och hur man förändrar sitt liv över tid. Hur hann jag med det? All tid har sitt och människan anpassar sig. Faktum är trots allt att jag hade tre barn och hundvalp medan Ola jobbade i Södertälje hela veckorna och jag hann med det utan större problem. Så hade vi det nog de första två-tre åren när Alicia var liten och det är ingenting jag minns med fasa. Jo, det var lite "körigt" när Annie passade på att plåga valpen medan jag ammade... valp och bäbis är inte optimalt om man samtidigt har en trotsig treåring.

Håll med om att de var ljuvligt söta båda två! Tårarna på kinderna (efter tillsägelsen när hon nypt till valpen) syns på bilden.

Som sagt, människan anpassar sig. Nu är det andra tider och jag ser tillbaka på de åren med ett leende och en varm känsla i magtrakten. Jag saknar de där små gosiga armarna som kramade och ville vara nära, men när jag tittar på mina vackra, duktiga, skönsjungande tjejer fylls jag med en enorm stolthet och glädje över att de växt upp till ansvarstagande, omtänksamma människor. Nu får jag njuta korta stunder av andras gosiga småttingar.

   

Sen hittade jag den här ljuvliga bilden från februari 2005. Min älskade Bella som här bara är ungefär 4 veckor. Tänk att det snart är 10 år sedan vi hämtade henne... Och tänk så mycket som hänt sedan dess! Mitt liv har verkligen blivit annorlunda. Jag har gjort det annorlunda. Levt min dröm. Det är svårt att i ord beskriva lyckan över att få göra det jag alltid drömt om. Vi har häst. Vi har hundar. Vi har valpar med jämna mellanrum. Och vi, det är min familj. Jag har en underbar familj. En fantastisk man och tre underbara flickor. Jag är lyckligt lottad!

 

Den här bilden är från Malmö valp i november 2008. Min första syskongrupp. Tre fina valpar som tyvärr inte höll till aveln någon av dem. Det är så det är att vara uppfödare. Ibland går det jättebra, ibland föder man upp en stjärna. Ibland blir valpen man sparat en bra avelshund. Men för det mesta blir det inte som man tänkt sig. En fantastiskt rolig, utvecklande och väldigt kostsam hobby helt enkelt :-) Men vilken hobby är inte det?

En stjärna har jag fött upp i alla fall. Och nu är det hennes tur att föra sina gener vidare. Vi får väl se om det föds några småstjärnor. Gunnar och Shandi tyckte om varandra och vi hoppas på valpar i slutet av februari för leverans i slutet av april.

Den här bilden är från en av de första utställningarna jag var på. Malte var den första hunden jag ställde ut och den hund som väckte mitt utställningsintresse, trot att han verkligen inte var någon utställningsstjärna. Han var lite för stor, hade för mjuk päls, bar svansen lite mycket över ryggen osv. Alla hundar har något "fel", men alla hundar har faktiskt inte i utställningsringen att göra. Det har jag lärt mig med åren. Jag tycker att det är kul med utställning, men bara om hunden är tillräckligt bra (snygg och vältränad). Hundar kan vara utmärkta familjemedlemmar, tävlingshundar och till och med avelshundar utan att vara stjärnor i utställningsringen. Och de största stjärnorna i ringarna kanske inte ens har i avelssammanhang att göra.

Nu har jag varit filosofisk så det räcker för hela nästa år! Tack alla ni som förgyller min tillvaro, som hjälper mig, som gör mig sällskap, som bollar idéer och tankar - och tack Ola för att du är bäst (och för att du städar upp efter mig när jag stökar till). Tack också till alla underbara valpköpare och vänner! Utan er hade det inte varit mödan värt!