Att vara hunduppfödare är en underbar
hobby, men också hårt jobb, mycket studier, målmedveten planering, långa resor,
många besök och otroligt många nya bekantskaper och goda vänner.
Alla drömmer om att föda upp de perfekta hundarna. De
vackraste, trevligaste, friskaste, sundaste och de med bäst arbetsförmåga. Ingen
vill såklart föda upp hundar som inte håller måttet.
Det värsta man kan råka ut för är hundar med dåligt
temperament. En rädd hund kan vara en farlig hund. Och en farlig hund blir en
belastning för sig själv och för sin familj – vilket ofta slutar i fullständig
tragedi. Det vanligaste skälet till att våra perros inte blir gamla har de
senaste 10-15 åren varit temperamentsproblem. Många hundar har fått fara till
himlen alldeles för tidigt för att de varit alldeles för rädda/osäkra. Jag har
själv tagit bort två stycken. Det är två för mycket!
Det näst värsta jag kan tänka mig att råka ut för är en hund med en obotlig sjukdom som gör att den får avlivas i tidig ålder. NEUROAXANAL DYSTROFI
NAD är en
sådan sjukdom, en genetisk, neurologisk sjukdom som drabbar unga hundar.
Återigen, total tragedi. Detta har perroklubbens avelskommitté jobbat med i
samarbete med Cecilia Rhodin, veterinär på SLU, och på kort tid fått fram ett
DNA-test som förhindrar detta. Enastående jobbat!
En hund som har ont kommer nog på tredje plats av
hemskheter. En hund som kanske inte kan resa sig för att den har värk. En hund
som har ständig värk blir inte gammal. Och den kan av sin smärta även få problem
med temperamentet. Också tragedi för både ägaren och uppfödaren.
Sedan kommer alla andra hemska saker hundar kan råka ut
för. Fästingburna sjukdomar, infektioner, klåda etc.
För den enskilde hundägaren är såklart deras hunds åkomma
den allra värsta som kan drabba en hund. Det förstår jag. Den ägaren lever med
detta varje dag och har troligen liten kunskap om vad som drabbat andra
hundägare. Upplevelsen är, när man får kontakt med hundägare med liknande
problem, att det är ett stort problem i rasen. Så har det varit med
klåda/allergi en period på klubbens facebook sida. Det upprör ägarna att
"klubben inte gör något"…
En klubb kan inte "göra något", en klubb är du och jag och
alla andra medlemmar. En styrelse och en avelskommitté jobbar med ett problem i
taget och det de blivit ålagda av medlemmarna att göra i några år framåt är
arbetet med Sköldkörtelrubbning (Thyroidea), NAD och temperamentet. Man kan inte
"släcka alla eldar" samtidigt. Man måste tyvärr jobba med en sak i taget och innan man kan påbörja ett nytt arbete måste man avsluta det man håller på med. Det är
inte heller klubben som ansvarar för den svenska aveln, utan ansvaret ligger på
den enskilde uppfödaren. Klubben kan aldrig utfärda förbud utan endast rekommendationer.
Vi har någonstans mellan 1500 och 2000 individer i vår
ras. Det skrivs att allergi är ett vanligt problem. Det är det inte – det finns
statistik hos försäkringsbolagen på hur många som söker veterinär för klåda/allergi
(missförstå mig rätt, det är lika hemskt för den enskilde individen ändå, men
det är inte ett vanligt problem).
HD är relativt vanligt, trots att det har blivit
otroligt mycket bättre de senaste åren. Sedan 1/1 2012 har 2 hundar röntgats med
HD grad E, 17 med HD grad D och 37 med HD grad C. Alla dessa får förhoppningsvis
inte problem med sina höfter, men några ligger i riskzonen.
När jag planerar min avel gör jag det år i förväg. Ibland
går planerna i stöpet och jag får tänka om, men för det mesta är det noga
avvägda planer och det finns en tanke med varje kombination även för framtiden.
Jag (precis som alla andra uppfödare) är väldigt noga med att föräldradjuren ska
vara trevliga, friska och ha bra arbetsförmåga. Det innebär att jag inte avlar
på hundar med HD eller ögonanmärkningar av ärftlig art. Jag använder inte heller hundar
som varit drabbade av återkommande infektioner eller verkar ha problem med sitt
immunförsvar. INGEN vill ha en sjuk hund i sin avel, och det är inte heller
förenligt med kennelklubbens regler.
Den som tror att vi använder allergiska hundar i avel tror
fel. Det är ett brott mot SKK's grundregler att använda sjuka hundar i avel.
Däremot kan man inte alltid utesluta en hund i avel för att den lämnat EN
sjuk/defekt avkomma oavsett vilken sjukdom/defekt det är. Man utvärderar och ser
fördelar och nackdelar och om fördelarna överväger har hunden någonting att
bidra med för rasen. Detta är såklart inte så lätt för den enskilde hundägaren
(som inte sysslar med avel) att förstå och kan säkert röra upp känslor, men det
är ett faktum. En av de viktigaste uppgifterna för oss uppfödare är att bredda avelsbasen och det gör man inte genom att utesluta hundar ur avel.
Vad jag lärt mig med tiden är att ju mer jag lär mig,
desto mindre kan jag. Jag har "mentorer" i flera olika raser, vi diskuterar i
många olika forum – och de som skriker högst är alltid de minst erfarna.
Jag tycker jättesynd om alla sjuka hundar. Jag tycker även
synd om de hundar som tvingas genomgå en massa tester för att veterinärer är så
snabba med allergiutredningar när det kanske handlar om något helt annat.
Vår
westietik höll på att stryka med av sin rävskabb för att veterinären envisades
med biopsier istället för att ta ett rävskabbsprov. Jag vet hur en allergisk hud
ser ut och var väldigt förvånad över att en hudspecialist inte kunde se att det
inte handlade om det i hennes fall. Efter det är jag oerhört skeptisk till
allergiutredningar. Och många veterinärer med mig… Självklart finns det allergiska hundar som lider mycket av sin sjukdom, men all klåda är inte allergi.
