lördag 8 april 2017

Det svåra beslutet

En dag är det dags. Det oundvikliga, svåra, smärtsamma, jobbiga. Baksidan med att ha husdjur, baksidan med livet.

Jag har två gånger de senaste veckorna hälsat nya små varelser välkomna till jorden. 13 stycken små välskapta valpar som ovetandes om vad livet har att erbjuda tultar runt i sina hagar. Så söta att det nästan gör ont. Det är fantastiskt.

Lika fantastiskt som det är att välkomna nya valpar till världen lika jobbigt är det att göra det motsatta. Att behöva ta farväl av den vän som funnits vid sin sida under många år. Att förlora någon gör så ont. Det gör kanske extra ont för att vi människor har ett ansvar och en skyldighet mot våra djur att avsluta ett lidande. Djuren har den möjlighet vi människor inte har. De slipper lida - och vi måste vara starka nog att se när det är dags.
Vår Bella är 12 år. Hon ser lite sämre, hör bara det hon vill höra. Hennes kropp är fortfarande ganska pigg och hon orkar hänga med på promenader, leker gärna och får fortfarande glädjefnatt. Den dagen det inte är så längre är vi överens om att det är dags. Hur ont det än gör är det vårt ansvar.

Mitt hjärta blöder för min kära vän som saknar sin trogne följeslagare. Cocos har varit vid Helenes sida i nio år. Helene var med mig och hämtade hennes dräktiga mamma Blossom på Kastrup. Hon var med när Cocos föddes och hon följde henne de åtta första veckorna hemma hos oss. Sedan hon hämtade henne vid 8 veckor har hon varit Helenes skugga. De har gjort allt tillsammans. Nu är det oerhört tomt, ingen tassar längre efter hela tiden (trots att Helene har tre hundar till).

Självklart var det rätt beslut. Självklart gick det inte längre. Kroppen sa stopp, det gjorde för ont och gnistan hade slocknat i ögonen. Givetvis var det så, men det hjälper inte. Det gör ont ändå. Det gör ont att vara den kloka, förnuftiga och ansvarstagande människan. Jätteont. Men det är vårt ansvar.

Om du, när dagen kommer, känner att du inte klarar att åka med din hund vill jag att du skall veta att jag gör det om jag har möjlighet. Jag har gjort det två gånger och jag gör det igen. Alltid. För alla mina valpar. Har jag välkomnat dem till livet tar jag också farväl av dem om det behövs. Det gör ont, men det måste göras.

4 kommentarer: