Gorm vrålade förbi och tog mycket med sig på vägen. Jag känner viss tacksamhet varje gång det stormar att vi inte längre bor så öppet och så nära havet som vi gjorde innan. Lika fantastiskt som det var i vackert väder, lika förskräckligt var det i storm. Jag minns med fasa när någon av stormarna (det var efter Gudrun - kan det varit Per?) tog vår stora studsmatta och vräkte den över grannens tomt, ut på vägen. Och nästa storm som tog uterumstaket av kanalplast. Det hittade vi aldrig...
Men, som sagt, vid vackert väder saknar jag havet och stranden.
Bild från Helsingborg när det var storm senast.
Jag måste medge att jag inte saknar den här tiden i Rydebäck. När vi renoverade och byggde ut hela huset samtidigt och bodde mitt i röran...
Förhoppningsvis kommer Dobby att bli pappa igen på kennel Dainty's.